Många gånger har man symboliskt talat kört huvudet i "väggen". Ibland när man frustrerat försökt att göra andra uppmärksamma på något man själv tycker är viktigt till ingen nytta. Andra gånger när man förlorat en tvist på något irriterande teknikalitet.
Men att bokstavligen köra huvudet i vägen i 35 kilometers hastighet var minst sagt en ny erfarenhet. Inget jag kan rekommendera för övrigt. I vart fall inte utan cykelhjälm. Jag är övertygad om att den räddade mitt liv. Eftersom jag slogs medvetslös och förlorade minnet om vad som hände har jag fått förklarat för mig av min bror, som cyklade med mig, att jag försökte väja för en katt som ångrade sig i sista minuten och sprang mellan hjulen på min cykel. Jag lär ha trampat på den och kört över den med bakhjulet innan jag välte i asfalten med huvudet före. Dessutom måste jag luggat den rejält med tanke på allt katthår som satt kvar i kedjan. Hur gick det för katten? Jo, alla kattälskare kan jag lugna och säga att den klarade sig mirakulöst nog väl. Lite tilltufsad med vid god vigör. Jag å min sida bröt tre revben och fick sy fem stygn i pannan förutom en hel del skrapsår lite här och där och fick tillbringa natten på Sahlgrenska sjukhuset.
Efter en månad börjar jag äntligen känna att revbenen börjar läka något. Minnet från olyckan och vad som hände en halvtimme före och till stor del efter har fortfarande inte återvänt. Jag minns inte ens katten.Vet inte om minnet någonsin kommer tillbaka. Men en sak vet jag. Livet gav mig mirakulöst nog en till chans att få njuta av nära och kära och allt gott som finns runt omkring en. Livet är skört – och minsann inget att ta för givet.
